Det växande polishatet i Sverige

Jag har en otrolig sorg gentemot poliser och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit den som har lyssnat på andras åsikter om polisen. Jag har inte alltid känt såhär utan sanningen är att polisen själv har orsakat detta och sanningen talar för sig själv. Jag har rört mig mycket ute i Göteborgs förorter. Bergsjön, Kortedala, Biskopsgården och Angered är områdena där jag spenderat mest tid. Det jag bevittnar i dessa områden är polis som patrullerar gatorna som om de vore heltids-gangsters.

Hur säker skall en ung kvinna vara på manliga poliser som blåser upp sig som om de vore gorillor och slänger med håret för att stirra och slänga ut sig ett "tja". Id-kontroller utan synlig anledning och lögner om varför de gör detta är vardagsmat. Skall polisen få mig att känna mig trygg när de står där med armarna i kors? Är målet att göra mig rädd när de påstår att jag ljuger när jag talar sanning och slänga mitt körkort på mig och gå där ifrån? Är det broar som byggs eller broar som bränns när de slänger iväg min mobil och mina nycklar och beodrar mig att ta upp de? Är det tillitsuppbyggnad som sker när de med synligt uttråkad aura svänger efter mig i rondellen, kör över heldragen linje och gasar för att ställa sig framför mig i ett rödljus, rivstarta på 50-väg och tvärnita bakom en buss? Är det förståelse som sker när jag plötsligt har en bil i röven på mig och får slänga mig till nästa fil och ser att det är polisen som gjort detta utan blåljus? Är det okej att att kalla folk för apjävel?

Jag har, tyvärr, fått höra historier jag önskar inte var sanna. En återkommande tema hos polisen är frihetsberövandet utav icke vita killar. Detta vittnas om mestadels från unga tonåringar till vuxna ungdomar.

Jag kommer aldrig glömma när min bästa vän med sorg i rösten berättar hur hon vaknat av att någon får slag efter slag utanför hennes fönster.
Hon berättar att hon hör polisradio och förstår att det är poliser som begår en aktiv misshandel på någon som ligger ner och ber om nåd att de skall sluta.

Tyvärr är historierna många och fyllda utav psykisk misshandel, mobbning, rasism, och i många fall fysisk misshandel. Det gör ont i hjärtat när mina vänner en efter en kommer med ett brustet förtroende för polisen efter att bevittnat, hört, eller upplevt övervåld utav poliser. Reslutatet blir ett brustet förtroende för polisen och de har ingen annan än de själva att beskylla.

Poliserna verkar untyttja lagen bättre än vad någon annan arbetsgrupp någonsin fått friheten att göra. De är en myndighet under staten, så det är inte så konstigt. Poliser är menade att skydda befolkningen, det verkar dessvärre som att polisen är emot folket och du är misstänkt tills bevisad motsattsen.


Ett tydligt exempel på detta är när jag träffar på en drogad människa som gång på gång försöker gå ut i vägen för att ta självmord, vi får brotta ner honom och ringer polisen 2 gånger utan att de kommer. En bil (som kör i ca 10 km/h som tur är) stannar framför oss där vi ligger mitt i vägen och skakar hjälplöst på huvudet och rycker på axlarna när han i fem minuter suttit i telefon med polisen utan att de kommer. Vi lyckas övertala människan som vill ta självmord att ställa sig upp och han har en tydlig psykos då han tror att allt från 10-åriga barn till gamla tanter är gängmedlemmar som skall döda honom. Han är i allvarligt dåligt skick och blivit knivskuren i ansiktet. Polisen kommer tillslut och det är en gammal man som stiger ur bilen, jag talar om vad som har hänt och plötsligt dyker en till polisbil upp och en piké med kanske 10 st unga poliser.

Poliserna vägrar ta in honom. Jag erbjuder att själv köra honom till Östra sjukhusets psykiatri-avdelning när de påstår att de "inte har tid på grund utav det där stora arbetet på kontoret du vet". Vad menar ni? De fryser ut mig när jag talar om att vi ringt de för att få hjälp och inget annat. Jag börjar ranta och ranta om hur de ska hjälpa oss när vi ringer och att snälla lämna inte honom här hos oss, han kommer uppenbarligen göra samma sak igen. De svarar och säger att "han är ju lugn nu, och jag frågade om han ville ta självmord varpå han svarade nej, så det borde ju vara okej"... Jag frågar om de inte ser att han uppenbarligen är påverkad och ljuger. Självklart svarar han nej, förstår de inte detta själva? Efter att jag påpekat att de är det sista hoppet vi har och frågar vem jag skall ringa om jag inte kan ringa de, som skall vara folkets hjälp? Den gamle polisen svarar mig att "ja, men han måste vara ett uppenbart hot och i illa skick och yadi yada". Jag svarar att han mycket riktigt är drogpåverkad, självmordsbenägen, farlig för andra och sig själv, och är knivskuren i ansiktet och frågar om de verkligen skall lägga ansvaret på oss efter att vi ringt de för hjälp?

Då vaknar han och inser att ja, nej, jag ringer och skall ta in honom. En kvinnlig polis ger oss en klapp på axeln och ber oss att gå därifrån. Ingen rapport, ingen anmälan, ingenting.

En annan historia lyder att vi blir uppradade mot väggen, en mkt alkoholpåverkad blond, vit, man skriker att poliserna är fittor. Polisen är orörd. En svart man har nog inte sagt ett enda ord och de bestämmer sig för att ta in honom i bilen och säger till oss att de ska köra han till fyllecell. En halvtimma senare får vi ett samtal av honom att de har släppt honom, men inte utan att tala om för honom vilken äcklig liten pissluffare, hund, äcklig liten jävel han är etc etc. Mannen var bokförd i Kungsbacka och polisen talade om för honom att om han någonsin sätter foten i deras stad Göteborg igen skall han få se för då står de minsann där och väntar på honom.

Detta är en handfull av historierna jag har. Polishatet är endast de själva att beskylla. Är polisen Sveriges största maffia, eller Sveriges största beskyddare?

SYSTEMET | |
Upp