Lyckan i ett liv fullt av misär

 
Att vara ledsen för någon annans skull. Jag har strugglat med detta i ungefär, hela mitt 24 åriga liv. Jag blir överdrivet fylld av kärlek när jag ser någon hjälpa ett barn och blir överdrivet ledsen när jag ser någon vara elak mot ett barn.

Tyvärr är grejen med denna värld att livet är fullt av sorger. Att se sorgen i ögonen på någon som förlorat allt eller bara att tänka på att någon just nu hör eller rent ut sagt dör utav bomber släppta av en annan människa får mig att gå isönder. Att tänka på hur många som tar självmord varje dag äter upp mig inombords.

Så vad ska man göra?

Nr ett är att inse att din sorg inte kan hjälpa någon.

Det är sant.

Bedrövligt för mammahjärtat. Men sant. Du kan aldrig få någon att känna sig glad genom att dela dina tårar med henne. Du kan få någon att bli glad genom att dela ditt skratt med henne. Så vad ska vi göra av all den smärta som cirkulerar på jorden just nu? Eftersom den är oförneklig finns det två saker du kan göra.

1. Känn den, ta emot den och acceptera den.

2. Låt den gå, gör sen vad du kan för att må bra. Det hjälper den ledsna mer än att du också är ledsen.

Vem kan förstå meningen i att många av mina lyckligaste minnen kommer från ett flyktingläger där vi levde i misär? Vem kan förstå när vi skakar på huvudet, skrattar och säger "jag saknar de tiderna". Det är inte misären i sig, det är hur man verkligen kämpar för att finna lyckan i det minsta lilla i misären för att inte tappa det helt, och det i sig, är den finaste lärdom om sorgen jag någonsin har fått. Än så länge. I hela mitt 24 åriga liv.
volontärarbete | |
Upp