En haloweensaga

Det fanns ett ställe en timma ifrån Atén, där man skymtade hopp i en omringande misär. Ett ställe där livet lät flödas. Där barnen kunde leka tryggt bakom det höga stängslet, där föräldrar kunde få en chans att glömma. Där livet behandlades väl, där vuxna och barn kunde spela fotboll, badminton, volleyboll, där vi kunde dansa, springa, glädjas. Där vi kunde be. Där vi kunde sjunga. Där vi kunde lära. Där vi kunde ta hand om varandra. Människor från alla möjliga delar av världen hade samlats på ett ställe och gjorde sitt bästa för att alla skulle ha en så värdig flykt från bomberna som möjligt. 

Dit kom männen i kostym och inspekterade bland de nyfikna ögonen. Leenderna de tog emot var inte nog för att männen i kostym skulle le tillbaka. Hoppet de kände var för de kostymklädda männen olidligt. De kunde inte stå ut med att se människor ta hand om varandra och skapa en rörelse, med inget annat än kärlek som anledning. De kostymklädda männen skrek på "brandsäkerhet". Det hjälpte inte att människor bodde tryggt under tak, de hjälpte inte att människor gjorde allt för invända, protostera och ifrågsätta, det hjälpte inte att barnen grät, trots detta lovade regeringen att stänga ner flyktinglägret, trots att de inte visste vart de skulle låta människorna bo. 

Spänningen steg och folkets varma leenden förvandlades snart till tårar och bittra sanningar. Vi kommer klara det här tillslut. Dagen kom då regeringens sista buss hade slussat det sista människolivet från hennes trygghet. Lägret ekade tomt. Det fanns inte en människa kvar, förutom de som hoppat över stängslet och sökt skydd över natten. Regeringen stängde ner ändå, trots värme, trots skydd, trots tak över huvudet. 

En dag slog lägret upp sina dörrar igen, men denna gången under Kostymernas namn. Solen sken när lägret slog upp igen, men musiken spelades inte längre, ingen skymtade leendet och skratten ekade inte in till oändligheten längre. De låste in leksakerna, förbjöd dansen och  krossade blommorna som blommade. Det skedde ett självmord redan innan första året hade passerat i regeringens hårda grepp.

De kostymklädda männen visade återigen sin makt. De visade sitt system. De gör det de är bäst på, att lämna oss i sticket. De gör allt för att bryta vår vana av att hjälp till med kärlek som enda anledning. Skratten ekade inte längre, men vi står kvar. Vi står kvar. Det är över deras händer blodet forsar. Inte våra. Adrig våra. Vi. Står. Kvar. 

volontärarbete | |
Upp